Ensam är stark?
Jag är så konstig. Har många, fina människor runt omkring mig, men känner mig ofta väldigt ensam. Det är en konstig känsla. Jag vet att jag har vänner jag kan ringa o.s.v. Men det är en känsla som inte går att förklara. Förmodligen är det mitt eget fel. Jag drar mig undan o vill inte tynga andra med mina tankar. Tror att jag är till besvär o att jag bara är jobbig. Kanske är det mina egna tankar som ställer till det för mig?
När jag är tillsammans med mina barn känner jag mig hel. När vi, hela familjen är samlad finns bara kärlek. Det är på ett annat sätt jag känner mig ensam. Jag är så lyckligt lottad som har en så fin karl! Han finns där i vått o torrt o ställer ALLTID upp mig! Han har kämpat på under mina sjukdomsår utan att någonsin klaga eller tycka jag är jobbig. Han är min drömprins o min allra, allra bästa vän! Utan honom vore jag halv. Vi är ett bra team :-)
Han är väldigt social o tar för sig av det som bjuds. Jag däremot blir alltid tveksam o fundersam. Vilket pucko jag är! Istället för att bara njuta av livet :-P Just nu är jag bara så otroligt slut! Är så trött att hjärnan inte funkar som den ska. Dagarna flyter ihop o ibland vet jag inte vad som är dröm o verklighet. Skumt!
Kanske har det lite med att göra att jag har svårt att lita på människor.. Har blivit ordentligt bränd o har svårt att slappna av o tro att vissa männskor faktiskt vill gott :-P
Idag har en av mina vänner blivit mormor för 2:a gången, så mysigt!! Hoppas jag snart får snosa på lilla killen :-)
Nu ska jag fortsätta med pluggandet..... ont i magen har jag efter att ha ätit massa godis :-S dumt, jag vet! Men det är så gott när man äter godis så sällan (nu för tiden..)
tjing!
Kommentarer
Trackback
