Tjattermaja

Här är det dock inga tårar av glädje. Jag gråter o gråter över min sjuka hund. Min allra bästa vän. Den bästa vän jag någonsin haft! På riktigt. Låter säkert jättelöjligt för dom som inte gillar djur, men så är det. Och nu måste jag ta ett beslut som avgör  hennes framtid.

Första dagen var det självklart att vi skulle op henne om det gick (om inte tumören är elakartad el om det finns metastaser) men nu känns det inte lika självklart längre. Vill inte att hon ska lida en sekund!

Mitt ego vill förstås ha kvar henne för alltid! Men jag MÅSTE tänka på hennes bästa.

Fyy, det här är så jobbigt!!

Just nu går jag bara runt o grinar. O hon går efter. Jag som var på Cesar Millan igår o lärde mig att hundar känner människans "state of mind" o att det gör dom förvirrade när vi "hoppar" mellan känslor. Stackars min Fixelina :-S

Låg o gosade med  henne o hon gjorde allt hon kunde för att slicka mig i ansiktet. Hon låg kvar bredvid mig o ville bli kliad (hon brukar ge upp efter en kort stund, o gå en meter bort när det blir för varmt).

OM hon känner hur jag mår.. HON tröstar mig.

Ja, fortsättning följer. Nu ska jag försöka ta mig samman o åka till jobbet.

Trevlig helg!

P.s Cesar Millan var lika fantastisk som han är på TV :-P ska berätta mer sen! d.s